fotboll, fotboll, fotboll

Idag tränade jag igen, för första gången på en hel vecka! Det har vart tortyr att vara sjuk, men när jag säger det till Lucas som kommer när som helst, så kommer han att säga; "Har du inte tränat på en hel vecka?!" Och då kommer jag säga; "Nej, och vet du hur tråkigt det har varit?" Då kommer han att säga; "Nej. Men vet du? Jag tycker inte alls synd om dig!" Han tycker att jag är överaktiv, bara för att han själv aldrig tränar och har smalare ben än vad jag har! Struntsamma. Det var iallafall underbart, och det gick riktigt bra också :) Jag fick en ordentlig kick när vi spelade, och nu hoppas jag bara att jag blir uttagen till cupen i början av januari. Härmed lovar jag att jag ska springa på jullovet, bara för att coach inte ska behöva skämmas över mig om jag får vara med. Alla som känner mig vet hur mycket jag verkligen vill vara med om jag lovar att jag ska ut och springa.. Älska fotboll!

gesunda

I helgen har jag vart med Sarah, Ullis, Ullis pappa Kenneth och hans tjej Annika i Gesunda. Vi invigde snowboardsäsongen, och det var underbart (: Vissa saker kan inte beskrivas med ord, och den här helgen är en av dom. Jag ska inte ens försöka förklara, för då kanske Patric somnar (; Obeskrivligt, alltså. Sarah Ödquist och Ulrika Mattzzon, jag älskar er. (Tack igen för presenten <3)

today

Idag har vart en sjuukt seg dag, precis som resten av veckan. Började dagen med prov i träningslära, det gick lite skakigt, men jag var tre poäng över godkäntgränsen iaf. Klantade till det rejält när jag trodde att jag hade glömt böckerna i skolan, och sen när jag kom dit en timme innan lektionen skulle börja och inte hittade dom där heller! Det visade sig att dom låg här hemma trots allt, och det var väl därför det gick som det gick.. ;S
Sen blev det svenska, och det var precis lika tråkigt som vanligt. Läsa, läsa, läsa, skriva, läsa, läsa, läsa, och så läsa lite till. Idag blev det bibeln. Totalt jättevärdelöst! Andrea och Markus bjöd upp till kamp och protesterade mot tortyren, så nu ska vi ha förslag på vad vi vill göra efter jul. För att citera Emma; Lovely! Men, problemen kommer sällan ensamma. Lunchen var lika äcklig som vanligt, och på engelskan har vi inte haft en enda riktig lektion på hela hösten.. Vi sitter i lingoteket, eller kollar på film, eller spelar spel. Men har vi lärt oss något? NEJ! Våran lärare är född i Frankrike, bor i Sverige och undervisar i Engelska och Spanska. Är inte det det största skämtet ni någonsina har hört? Hon är ungefär sämst i klassen på både svenska och engelska... En mattelektion fick dom in mellan lunchen och engelskan också, och det blev hemgång runt två. Men, ingen ro får man. Jag var tvungen att gå till banken för att mitt kort inte funkar som det ska, och sen cyklade jag ända bort till Siljans Lax i flera minusgrader. Burr! Jag var livrädd att jag skulle vurpa, men det gick finfint! Det var värre på hemvägen. Jag fick en stoor jävla låda som vägde minst ett ton som jag fick lägga på pakethållaren. Tog typ en halvtimme att ta mig hem.. Meeen, ikväll! Ikväll, ikväll, ikväll! Då kommer Ullis, Sarah, Ullis pappa och hans tjej och hämtar mig så ska vi till Gesunda och åka lite brääda. KUUUL!

Mr M

Du förändrade allt på ett ögonblick. Jag vet inte hur det blev såhär, och jag förstår inte mina känslor för dig. Jag har vart förälskad i dig sedan första gången jag såg dig. Jag minns datumet; Den 23 Juli 2007. Det la sig snabbt när du åkte hem, men första gången jag såg dig i skolan, då rasade allt. Du la inte bara krokben för mig, du sparkade mig över fotknölarna, och dom har ännu inte läkt. Jag tror det blir svårt, för varje gång jag ser dig får jag en ny, hård spark. Jag trodde ett tag att det skulle gå, men det behövdes bara en blick, så låg jag där på backen igen. Jag vrider nacken ur led varje dag, bara för att försöka få en skymt av dig. Jag får gåshud och börjar darra när du är i närheten. Det kan vara 300 andra i rummet, men när du kommer in genom dörren så försvinner allt, då finns det bara du. Du är den vackraste jag mött, och den enda jag vill ha. Du har blivit min inspiration.

det var tider det..

Du och Jag. Två blonda små yrväder som levde livet högt uppe i det blå, i vår egen värld där bara vi existerade. Då fanns det inga problem, för då hade vi varandra, och inget annat betydde något. Minnena från tiden med dig är något av det värdefullaste jag har. I skolan, på stranden, på Gröna Lund, i Leksand. Somrarna fulla med bad, skratt och kärlek. Kärlek både till varandra, och till andra. Du är vännen som alltid har funnits där; lyssnat och påpekat. Att gå hand i hand med dig har hjälpt mig mycket. Du var vacker, social, spännande. Jag var blyg, tyst och grå. I din närhet levde jag upp, blev mer lik dig. Lite mindre blyg, lite mer högljudd, lite mindre grå. Vår nära vänskap har fått oss att förstå varandra, och det märks fortfarande. Jag vet precis hur du känner, innan du ens har öppnat munnen. Jag ser det på ditt kroppsspråk, din hållning och ditt ansiktsuttryck. Så länge jag lever, så kommer du alltid att ha en vän, och en sak är väldigt säker. Jag har aldrig mått så bra i själen, som jag gjorde under tiden med dig. Du fick mig att känna mig så fruktansvärt värdefull. Du är min bästa vän och min högra hand. Mitt ljus i mörkret..

du kom, du gick; jag minns.

Första gången vi träffades var det fyra killar till, som alla var snyggare än dig. Du kom, du gick, jag glömde. Ett år senare; du kom, du gick, jag minns. Jag tyckte jag kände igen den där snyggingen med det charmiga leendet och den varma rösten. De gnistrande, glada ögonen. Men jag var inte säker, och jag vågade inte fråga. Du var inte heller säker, och du vågade inte fråga. Fem dagar fulla med längtansfulla blickar gick, tills jag fick veta att det verkligen var du. Det gick en stöt genom mitt hjärta varje gång jag såg dig. Den magiska dragkraften, som visar vägen till de speciella få, kom fram. Där du var, där var jag. Där jag var, där var du. Sedan kom morgonen. "Im leaving now." Du såg på mig. "To the airport." Jag fick inte fram några ord, dom fastnade någonstans mellan hjärtat och halsen. "Oh.." Vi gick åt varsitt håll; jag livrädd för att du skulle åka utan att säga hej då. Det hade jag inte behövt oroa mig för. Du letade upp mig, vi möttes i hallen. "Are you leaving now?" Du nickade. Mina händer darrade när dina fingrar snuddade vid mina, när jag skrev in min adress på din telefon. Våra pannor var tätt ihop, och du la dina händer över mina när du skulle visa @. Jag såg upp, mötte din blick. Några få centimeter från det otänkbara. Då kom skulden. Jag tog ett steg bakåt, du såg på mig, du förstod. Du tog dina väskor. "I see you next year." Två längtansfulla leenden, och du var borta..

jag känner, jag drömmer.

Jag känner din lukt, känner din kropp under mina fingrar. Håret, kinden, halsen. Åhh ja, halsbandet, I feel it! Axlarna, armarna, sidan. Åh, din mjuka varma rygg. Din lena bröstkorg, din underbara mage.. Jag känner rumpan, känner låren. Känner dina ben mot mina. Fötter mot fötter.. Jag ser dina ögon framför mig, ser ditt leende, din vackra profil. Där din kropp slutar, där min tar vid. Dina långa, mjuka andetag mot mitt hår, min hand i din. En dröm som blir till verklighet, läppar mot läppar. Två hjärtan i brand.