det var tider det..

Du och Jag. Två blonda små yrväder som levde livet högt uppe i det blå, i vår egen värld där bara vi existerade. Då fanns det inga problem, för då hade vi varandra, och inget annat betydde något. Minnena från tiden med dig är något av det värdefullaste jag har. I skolan, på stranden, på Gröna Lund, i Leksand. Somrarna fulla med bad, skratt och kärlek. Kärlek både till varandra, och till andra. Du är vännen som alltid har funnits där; lyssnat och påpekat. Att gå hand i hand med dig har hjälpt mig mycket. Du var vacker, social, spännande. Jag var blyg, tyst och grå. I din närhet levde jag upp, blev mer lik dig. Lite mindre blyg, lite mer högljudd, lite mindre grå. Vår nära vänskap har fått oss att förstå varandra, och det märks fortfarande. Jag vet precis hur du känner, innan du ens har öppnat munnen. Jag ser det på ditt kroppsspråk, din hållning och ditt ansiktsuttryck. Så länge jag lever, så kommer du alltid att ha en vän, och en sak är väldigt säker. Jag har aldrig mått så bra i själen, som jag gjorde under tiden med dig. Du fick mig att känna mig så fruktansvärt värdefull. Du är min bästa vän och min högra hand. Mitt ljus i mörkret..

du kom, du gick; jag minns.

Första gången vi träffades var det fyra killar till, som alla var snyggare än dig. Du kom, du gick, jag glömde. Ett år senare; du kom, du gick, jag minns. Jag tyckte jag kände igen den där snyggingen med det charmiga leendet och den varma rösten. De gnistrande, glada ögonen. Men jag var inte säker, och jag vågade inte fråga. Du var inte heller säker, och du vågade inte fråga. Fem dagar fulla med längtansfulla blickar gick, tills jag fick veta att det verkligen var du. Det gick en stöt genom mitt hjärta varje gång jag såg dig. Den magiska dragkraften, som visar vägen till de speciella få, kom fram. Där du var, där var jag. Där jag var, där var du. Sedan kom morgonen. "Im leaving now." Du såg på mig. "To the airport." Jag fick inte fram några ord, dom fastnade någonstans mellan hjärtat och halsen. "Oh.." Vi gick åt varsitt håll; jag livrädd för att du skulle åka utan att säga hej då. Det hade jag inte behövt oroa mig för. Du letade upp mig, vi möttes i hallen. "Are you leaving now?" Du nickade. Mina händer darrade när dina fingrar snuddade vid mina, när jag skrev in min adress på din telefon. Våra pannor var tätt ihop, och du la dina händer över mina när du skulle visa @. Jag såg upp, mötte din blick. Några få centimeter från det otänkbara. Då kom skulden. Jag tog ett steg bakåt, du såg på mig, du förstod. Du tog dina väskor. "I see you next year." Två längtansfulla leenden, och du var borta..

jag känner, jag drömmer.

Jag känner din lukt, känner din kropp under mina fingrar. Håret, kinden, halsen. Åhh ja, halsbandet, I feel it! Axlarna, armarna, sidan. Åh, din mjuka varma rygg. Din lena bröstkorg, din underbara mage.. Jag känner rumpan, känner låren. Känner dina ben mot mina. Fötter mot fötter.. Jag ser dina ögon framför mig, ser ditt leende, din vackra profil. Där din kropp slutar, där min tar vid. Dina långa, mjuka andetag mot mitt hår, min hand i din. En dröm som blir till verklighet, läppar mot läppar. Två hjärtan i brand.