du kom, du gick; jag minns.

Första gången vi träffades var det fyra killar till, som alla var snyggare än dig. Du kom, du gick, jag glömde. Ett år senare; du kom, du gick, jag minns. Jag tyckte jag kände igen den där snyggingen med det charmiga leendet och den varma rösten. De gnistrande, glada ögonen. Men jag var inte säker, och jag vågade inte fråga. Du var inte heller säker, och du vågade inte fråga. Fem dagar fulla med längtansfulla blickar gick, tills jag fick veta att det verkligen var du. Det gick en stöt genom mitt hjärta varje gång jag såg dig. Den magiska dragkraften, som visar vägen till de speciella få, kom fram. Där du var, där var jag. Där jag var, där var du. Sedan kom morgonen. "Im leaving now." Du såg på mig. "To the airport." Jag fick inte fram några ord, dom fastnade någonstans mellan hjärtat och halsen. "Oh.." Vi gick åt varsitt håll; jag livrädd för att du skulle åka utan att säga hej då. Det hade jag inte behövt oroa mig för. Du letade upp mig, vi möttes i hallen. "Are you leaving now?" Du nickade. Mina händer darrade när dina fingrar snuddade vid mina, när jag skrev in min adress på din telefon. Våra pannor var tätt ihop, och du la dina händer över mina när du skulle visa @. Jag såg upp, mötte din blick. Några få centimeter från det otänkbara. Då kom skulden. Jag tog ett steg bakåt, du såg på mig, du förstod. Du tog dina väskor. "I see you next year." Två längtansfulla leenden, och du var borta..