det var tider det..

Du och Jag. Två blonda små yrväder som levde livet högt uppe i det blå, i vår egen värld där bara vi existerade. Då fanns det inga problem, för då hade vi varandra, och inget annat betydde något. Minnena från tiden med dig är något av det värdefullaste jag har. I skolan, på stranden, på Gröna Lund, i Leksand. Somrarna fulla med bad, skratt och kärlek. Kärlek både till varandra, och till andra. Du är vännen som alltid har funnits där; lyssnat och påpekat. Att gå hand i hand med dig har hjälpt mig mycket. Du var vacker, social, spännande. Jag var blyg, tyst och grå. I din närhet levde jag upp, blev mer lik dig. Lite mindre blyg, lite mer högljudd, lite mindre grå. Vår nära vänskap har fått oss att förstå varandra, och det märks fortfarande. Jag vet precis hur du känner, innan du ens har öppnat munnen. Jag ser det på ditt kroppsspråk, din hållning och ditt ansiktsuttryck. Så länge jag lever, så kommer du alltid att ha en vän, och en sak är väldigt säker. Jag har aldrig mått så bra i själen, som jag gjorde under tiden med dig. Du fick mig att känna mig så fruktansvärt värdefull. Du är min bästa vän och min högra hand. Mitt ljus i mörkret..