jag hugger i sten

Det är precis så det känns. Jag hugger i sten, och för en månad sen så tyckte jag mig börja se en kontur. Sedan gömde jag hoppet för mig själv, men nu har jag hittat det igen. Eller, jag tror det var han som hittade det åt mig, Mr M.. Jag vet inte om det är bra eller om det är dåligt, men just nu känns det inte alls så hopplöst som jag vet att det egentligen borde kännas, grundat på min egen fakta. Det kom lite olägligt, för just nu så ska jag först och främst bli frisk igen, och sen ska jag ta tag ordentligt i egenträningen så att jag kommer i riktigt bra form till utesessen. Ingenting får komma före det! Jag vill egentligen inte bry mig, men det är så svårt att inte göra det. Det är sex månader och tjugofyra dagar sedan första gången jag såg dig, och det är fortfarande lika hopplöst..