Andrea Garnäs

Vad glad jag är att jag har dig, Andrea! Det är dig jag inte vill åka ifrån när jag lämnar Leksand, och dig jag vill tillbaka till, helst så snabbt som möjligt. Jag har gått och undrat varför jag helt plötsligt tycker att skolan är rolig, och vart jag får all inspiration ifrån, men nu vet jag. Det är ju du! Det är du som gör varje dag till något kul, det är från dig jag får min inspiration att anstränga mig i skolan. Jag förstår inte vart du var i början av terminen? Vi är ju som två pusselbitar, hur kan man undgå att märka något sådant? Du är ju vännen som man kan prata med om allt, du är vännen man skrattar så man tappar luften med, du är vännen som man saknar om man inte har träffat på en dag, du är vännen man kissar med öppen dörr för.. Du är ju den som hjälper mig att ta tag i saker, hon som livet inte skulle gå ihop utan. Det är du som har fått mig att ens fundera på att gå några extra kurser, du som har lärt mig att jag gör det lättare för mig själv genom att diska direkt och inte låta det står i flera dagar. Det är du som säger åt mig på skarpen när jag verkligen måste städa, du som får mig att göra läxorna, du som övertalar mig att köpa ett stor paket med toapapper istället för ett litet. Det är du som lägger märke till småsaker, som ser att jag alltid gör för mycket spagetti och går och köper ett portionsmått så att jag slipper det problemet. Det är du som ligger bredvid mig i sängen och lyssnar på mitt babblande timme ut och timme in flera dagar i veckan. Det är du som lyssnar på mitt babblande hela dagarna! Du som alltid stöttar, du som får mig att tro att jag kan, du som blir arg på mig om jag ger upp för lätt. Jag har inte skrattat så mycket i hela mitt liv, som jag har gjort dom senaste månaderna med dig. Det finns inte många lyckopiller, men du är ett av dom. Jag är inte alltid på topp, det är inte du heller, men jag mår bra när jag får må med dig..