WOW, det är allt jag har att säga

Okej, wow är kanske inte riktigt allt jag vill säga, för jag är en sådan person som har ett starkt behov av att beskriva känslor och få andra att förstå hur det verkligen var. Klockan tio i fem kunde jag inte vänta längre, utan gick iväg till Ejendals. Det var dags för Slaget om Siljan. Jag var så fruktansvärt nervös, middagen åkte runt runt i magen, och jag trodde i en svag stund att jag skulle kräkas. Väl framme så var det sjuuuukt mycket folk, och fortfarande lång tid till matchstart, så jag tog ett varv i arenan och kollade läget lite. När klockan började närma sig hittade jag min plats, sektion A4, rad 6, plats 8. Mellan två gubbar, INTE coolt.. Och där inne.. Det var ett sånt fruktansvärt tryck, så jag kan faktist inte beskriva, bara hoppas att ni någon gång har vart med om det själva. Superstars var redan i full gång, och jag har aldrig sett folk på sittplats så aktiva förut, alla 7650. "Ni på sittplats ställ er upp, ni på sittplats ställ er upp!" ropade klacken, och såklart så gjorde vi det, och sedan kom det. "Hoppa om ni älskar LIF, hoppa om ni älskar LIF!!!" Och alla hoppade och sjöng med! Alla barn, alla pryda tanter och sura gubbar, blyga tonårstjejer och tokiga fans. Mäktigt, mäktigt, mäktigt.. Laget kom in på planen till en perfekt låt väl vald för tillfället, alla, då menar jag ALLA, klappade allt vad dom kunde, och vilket jävla liv, och vilket ögonblick! Hela matchen fortsatte i samma stil från publikens sida, och laget gjorde sitt nere på isen. I första var det lite darrigt, men dom lyckades hålla fienden borta och Belfour storspelade i Leksandskassen. Efter ett bortdömt mål lyckades Leksand ta ledningen i slutet av andra genom Ric Jackman, och dem blev bättre och bättre för varje minut som gick kändes det som. Plötsligt var matchen jämn och underhållande och fruktansvärt nervkittlande, och alla på läktarna trodde såklart att dom kunde allt om ishockey, och att dom helt klart skulle kunna göra det så mycket bättre själva.. Tredje var en rysare trots att Morten Green utökade till 2-0 efter bara 2 minuter in i perioden. Resultatet höll sig, men när det var två och en halv minut kvar, och vi började känna oss lite hoppfulla att det faktist kunde gå vägen, då gick en viss Michal Grosek och fick en tvåminutare. Han fick något annat också; hela publiken i upplösningstillstånd! Det var två väldigt nervösa minuter kan jag lova, eftersom Mora dessutom tog ut målvakten och alltså spelade sex mot fyra. Men, dom redde ut det och vann med härliga 2-0! Vilket jubel, stående ovationer.. Jens Bergenström om publiken; "Det är nästan så man blir gråtfärdig när det är sådant här stöd. Det är helt galet. Det går inte att beskriva." Angelica Tillaeus om matchen; "Det här är det mäktigaste jag har vart med om i hela mitt liv."